Trött och lite sliten sitter jag nu här, efter att ha jobbat 3 nätter på raken så MÅSTE jag gå upp efter ganska få timmar annars går det inte att somna till natten. Men det är en vana men det kanske kan för andra låta hemskt men jag är super nöjd med att jobba på natten så då får man ta lite trötta dagenefter..
Här är tyst och lite ensamt, ensam ja en ganska bekant känsla just nu.
Fast jag har mängder med människor omkring mig känner jag mig ensam. varför?
Tänk om självförtroendet bara kunde hållas på jämn nivå, lite sådär hade varit okej, om det bara alltid kändes så. nu pendlar det helt vilt upp och ner, ingen rolig känsla.
Men men det kommer ju gå över det har det alltid gjort förut.
Men jag har iaf världens finaste pojkar,som vissa stunder självklart retar sin mamma till vansinne. men i nästa sekund får en att känna en sån otrolig kärlek att det gör ont i bröstet.
Jag har en underbar man. En man som är den jag drömt om. Som finns där i med och motgångar, en man som jag lovat att älska tills döden skiljer oss åt och han detsamma för mig. En man som älskar mig för den jag är.
Så varför denna otroligt deppiga känsla då?
Jo av många små orsaker, om saker händer i precis fel tillfälle så blir jag sån här. Har svårt att se att jag kan skatta mig lycklig, jag har mer än vad många människor nånsin får.
En gammal händelse gör sig alltid påmind vid sånna här tillfällen. Det gör mig reserverad och misstänksam.Men jag har bestämt mig, jag ska inte låta det stoppa mig längre, jag ska inte låta det förstöra den lycka JAG förtjänar. Det är ett avslutat kapitell.
Sen finns det detta med att bli sviken, är så trött på att bli besviken på människor man tycker så mycket om. Men nu är det som det är och hur hemskt det än låter så styr jag inte över detta. Vill du leva det livet så gör det, men blanda inte in oss. Jag tänker inte gå in på detaljer, det är inte meningen att kränka eller göra någon illa.
Men detta är MIN ventil. om jag kan skriva av mig lite här så lättas oftast allt i bröstet, en otroligt skön känsla.
Det är inte synd om mig, utan jag vill bara att få ur mig det. För nu som så många gånger förr, känns ett lugn inom mig igen. så skönt att det oftast är detta som räcker för att allt ska kännas bra igen.
Att få ur sig det...
Så nu sträcker jag på mig, tar ett djupt andetag, tänker på dem jag älskar och som älskar mig. jag är duktig på det jag gör, man kan inte vara bra på allt men så länge man inte ger upp utan försöker så lyckas man tillslut.
Och klarar man det inte själv så ber man om hjälp!
Så nu hoppas jag att denna depp och bitter Emma är borta för denna gång.. nu ser jag framåt och håller tummar och tår för att det jag hoppas och tänker på ska gå rätt väg..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar