20 dagar till UL och nojja

jippi ska bli så skoj att se det lilla livet igen och stilla sina idiotiska, nojjiga tankar.

Varför ska man nojja för allt? varför inte bara njuta helt och fullt , detta är ju hemskt nog inget man kan styra ändå.

Det som händer, det händer. Och det är bara att följa med, och försöka släppa oroskänslorna och njuta.

Är det för att man vet vad man kan förlora/  gå miste om. Kanske.

Med Emil och Alex hände ju allt så fort, magen blev enorm med en gång (kändes det som) Man kände allt tidigt och tydligt. Men antagligen mest för att det blev trångt snabbare i magen. Sen var det ju alla ultraljudsundersökningar och lyssna på hjärtan m.m. som var många fler eftersom de var två. så jag han inte eller hade inte förstånd till att nojja, jag fick bekräftelse hela tiden på att allt var bra.

Någon sa en gång under grav, med grabbarna - tänk om något går fel, tänk om det bara är en som skulle klara sig!?

Ha tänkte jag då, oförståndig och naiv kanske. Antingen går allt toppen bra eller så går allt åt helvette men det sista låg långt borta i tankarna på den tiden.

Nu vet man bättre ( kanske tyvärr)  Jag vet att saker kan gå snett, att alla graviditeter inte leder till en liten underbar, frisk bebis i slut ändan.

Men det var ganska skönt att vara sådär naiv en gång. För mig fanns inga andra vägar än att allt skulle gå bra.

Och från och med nu tror och hoppas jag att jag kan bestämma mig för att vara så där säker igen.  Det har gått 16 hela vecker nu, om något skulle gå/ gått fel skulle de ha gjort det nu, det utgår jag från nu iaf.

Det är jobbigt att nojja sig för allt.

De buffningar, fladdret och kittlingarna som är i min mage är då inte mina tarmar, det ÄR min bebis! Det utgår jag ifrån iaf.

Tänk att man kan vara tjock och orolig/ nervös men ändå så förbannat lycklig,...

Från och med nu ska jag vara TJOCK, förväntansfull och förbannat LYCKLIG!